Tänk om det vore tvärtom-dagen och tillgängligheten såg likadan ut för alla. Jag ska berätta om den gången trappan gick sönder hemma hos mig och alla blev drabbade utom jag. Jag hade ju en hiss att använda, något de andra inte kunde använda då de kunde gå. Jag hade turen att sitta i rullstol, vilket gjorde att jag lättillgängligt kunde ta mig fram överallt, till restauranger och barer, och jag kunde åka kommunalt och gå av vid varje station. Värre var det för de gående, de vars trappor var sönder vid var tredje station. De var tvungna att åka en station längre eller kortare och sen försöka kämpa sig igenom terrängen om det inte fanns trappor. Men jag har tur, jag har mina hissar som går överallt. Jag behöver aldrig oroa mig. De går från markplan två steg upp, eller ja, det hade varit två steg om det hade funnits en trappa. De gående får givetvis gå runt, medan jag med mina hjul kunde rulla rakt på. De gående är nog den mest diskriminerade gruppen i samhället idag, med sina steg och ben. Varför har de inte rullator eller rullstol som alla vi andra? Förstår de inte att det blir lättare då? Men ibland kan jag ju såklart hjälpa dem som bara kan gå och inte rulla, jag kan bära dem genom en hiss eller putta på om det går för långsamt.
När då trappan gick sönder hemma hos mig fanns det husvärdar, de kunde hjälpa de gående upp i hissen. En och en bars de gående upp av två husvärdar. Vad dumt kunde jag tänka, det var dumt mot husvärdarnas ryggar och mot de gåendes integritet. Kunde inte trappan lagas fortare? Nej, det saknades tydligen en viktig del för att trappan
skulle kunna användas igen. Jag tyckte synd om de gående när fredagen kom. Jag förstod att de skulle få sitta inne hela den soliga helgen för husvärdarna jobbade inte då, så vem skulle hjälpa dem ut? Det är lite konstigt tycker jag, de som är gående i detta hus sökte förtur för att kunna bo i ett boende med en fungerande trappa och när
den inte fungerar kan de inte ta sig någonstans.
I januari i år slutade min hiss att fungera och jag blev strandsatt och isolerad under dessa nästan två veckor. Jag fick stora problem med att kunna ta mig från lägenheten, då jag bor en trappa upp. Tillgänglighet föder självförtroende och motivation, som är viktigt för alla. Men oftast är det inte de som kan gå som råkar illa ut, utan vi som är på rull och inte kan ta en alternativ väg. Kanske känner du igen dig, om vi byter ut trappan mot hissen i denna historia? Det gör jag, för det är inte trappan som brukar gå sönder.
Helle Andersson, ungdomsambassadör för RTP-S
