Virtual reality hjälper amputerade patienter att dämpa fantomsmärtorna. Genom att fästa elektroder på benstumpen, där benet har amputerats, kan patienten se en artificiell kroppsdel på en skärm. Genom att lära sig att röra på den kan smärtan kontrolleras bättre. Denna nya behandlingsmetod lurar hjärnan och smärtan och det gör att patienten mår bättre och får en bättre livskvalité.
Med hjälp av VR-teknik, Virtual reality, kan fantomsmärtor behandlas. Genom att fästa elektroder över de muskelbukar eller muskelrester som finns i benstumpen, där en kroppsdel har amputerats, kan patienten se en artificiell kroppsdel på en skärm. Patienten ser då ett artificiellt ben eller arm på skärmen som ersätter den amputerade och därmed visualiserar fantomen. (Fantomen är den kroppsdel som inte existerar). När patienten aktiverar musklerna i stumpen rör sig benet eller armen på skärmen ungefär på det sätt som en riktig arm eller ben skulle ha gjort med motsvarande muskelaktivering. Det gör att patienten får en direkt visuell feedback på om muskelaktiviteten motsvarar en verklig rörelse och de ser hur och om fantomen rör sig på det sätt de tänkt att den ska göra.
På vilka sätt kan patienten spänna musklerna för att kunna styra kroppsdelen på skärmen?
– Det beror lite på hur mycket muskler som finns kvar i stumpen och hur mycket stump det är. Ju mer bibehållna muskler desto lättare är det. Alla kan spänna och slappna av i muskeln/musklerna och därmed få till en aktivitet men har du lite mer stump kan du även röra stumpen i olika riktningar vilket gör det lite lättare, säger Kajsa Lidström-Holmqvist docent i arbetsterapi vid Örebro universitet som ingår i ett internationellt forskarlag som utvärderat denna nya och unika behandlingsmetod.
Kajsa Lidstrom-Holmqvist Örebro universitet. Foto: Åsa Wilson.
Hur gör patienten för att lära sig att kontrollera den digitala kroppsdelen?
– De genomgår ett träningsprogram och ju mer intensivt de har möjlighet att träna desto bättre. Hur intensivt en patient klarar att träna beror ju på många omgivande faktorer som till exempel jobb, reseavstånd till kliniken där behandlingen sker och mental ork.
Det gör mindre ont i foten när man har lärt sig att vifta på tårna. Hur kommer det sig?
– Ett sätt att beskriva det är att man lurar hjärnan. Vid en amputation skärs nerverna till kroppsdelen av men det vet inte hjärnan som fortsätter sända ut signaler till kroppsdelen men får inadekvata svar från nerverna. Hjärnan tolkar de inadekvata signalerna som smärta från kroppsdelen, fantomen, som inte finns. När patienten lär sig röra fantomen på ett kontrollerat sätt tolkar hjärnan det som att kroppsdelen finns där och tolkar inte signalerna som smärta utan som rörelser. Fantomen fungerar då liknande en vanlig kroppsdel där olika rörelser kan påverka smärtan. Ofta har ju rörelse en smärtlindrande effekt.
Hur kom ni fram till att patienter med en benamputation mår bättre av att få se en artificiell kroppsdel på en skärm?
– Många har inte fått information, eller inte kommer ihåg att de fått information i ett akut och turbulent skede, om fantomsmärta som fenomen. När de då får ont tycker de att det är helt orimligt att ha ont i något som inte finns, en del väljer att inte prata om det av rädsla för hur det ska uppfattas av omgivningen. När de ser sin fantom/kroppsdel på skärmen blir det en bekräftelse på att deras upplevelse är verklig och riktig. Det kan vara känslosamt. Den visuella feedbacken blir också ett bevis på att de gör rätt när de producerar rörelser.
Hur kommer det sig att upplevelserna av behandlingen fortsätter, även efter att behandlingen är gjord?
– Det beror på att personen fortsätter att röra sin fantom även efter behandlingens slut. En del tycker att det är lätt att fortsätta röra fantomen utan att få den visuella feedbacken medan andra tycker det är svårare, säger Kajsa Lidström-Holmqvist.
Personer som har fantomsmärtor får ofta enorma smärtor. Men efter denna behandling känner patienterna sig starkare och de orkar mer i det vardagliga livet. Hur kommer det sig?
– Innan behandlingen hade de flesta ett passivt sätt att hantera smärtan, till exempel genom medicinering eller att leta efter mirakellösningar på nätet. I och med behandlingen fick de ett alternativ där de själva kan göra något aktivt för att påverka smärtan. Det gav en känsla av kontroll, de var inte offer för smärtan utan kunde göra något. Även de som inte blev smärtfria upplevde att de hade ett verktyg som gav kontroll och lindrade smärtan när den satte in. Det kan kopplas till tidigare forskning om kontroll och tilltro till egen förmåga. Den forskningen har inte rört amputerade men generellt bidrar en känsla av kontroll över situationen till att man tror mer på sin egen förmåga att klara saker.
Försvinner smärtan eller dämpas smärtan hos patienterna?
– Det är olika. En del blir helt smärtfria, andra till viss del och det finns också de som inte svarar på behandlingen avseende smärtan utan effekten är främst att rörelse bidrar till att variera smärtan och på så sätt göra den mer hanterbar.
– Vi har teorier om vad som kan spela in här men vi har inte forskat ännu på om det är en viss typ av personer som har mer nytta än andra.
Har patienternas livskvalité förändrats?
– De flesta beskriver en väsentlig livskvalitetsförbättring. Det här är personer som kämpar på och de flesta gör det de måste i vardagen som att sköta jobb och hushåll. De har däremot valt bort mycket av det roliga i livet, som till exempel socialt umgänge, eftersom det tar så mycket på energi och psyke att ständigt ha ont så energin räcker bara till ”måstena”. Med den smärtlindring som behandlingen ger beskrev flera att de gör fler saker och att de blivit ”roligare personer att vara med”, deras humör och psykiska välmående påverkas positivt, säger Kajsa Lidström-Holmqvist och tillägger:
– Det är dock viktigt att komma ihåg att det fanns de som inte fick särskilt mycket effekt av behandlingen så livskvalitetsförbättringen gäller inte för alla.
För att effekterna ska kvarstå måste patienterna göra denna behandling regelbundet. Men i nuläget finns ingen möjlighet att göra detta hemma för det krävs rätt utrustning.
Denna metod är ny och unik. Kan er studie spridas och ta steget ut i primärvården?
– Forskningen fortsätter med nya studier. Jag kan inte svara på om den kan spridas till primärvården, rent tekniskt ja men det krävs resurser i form av behandlare, som fysioterapeuter eller arbetsterapeuter, med kunskap om metoden vilket jag tror är svårt att få till med den belastning som råder i nuvarande primärvård. Det är mer rimligt att behandlingen finns där protesbehandling finns, till exempel i ortopedtekniska verksamheter eller på andra specifika protesmottagningar, säger Kajsa Lidström-Holmqvist.
Text: Jonas Jönsson
