Johan Schierlund föddes utan armar och ben på 1700-talet. Han var dömd till en plats på fattighuset. Men mot alla odds lyckades han slå sig fram i samhället. Han gifte sig och fick fyra barn och blev advokat.
De som föds med en funktionsnedsättning idag ska ha samma möjlighet att vara med i samhällslivet som alla andra. Barn med funktionsnedsättning ska till exempel få barnomsorg och skola som alla andra barn. LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) ger dig som har en funktionsnedsättning rätt till stöd.
Så var det inte på 1700-talet i Sverige. Långt ifrån.
I början av 1700-talet rådde en allmän syn på människor med en funktionsnedsättning. De uppfattades som om de hade blivit bestraffade av synder eller att de hade blivit besatta av djävulen. Personer med funktionsnedsättning beskrevs med som ord som idiot, krympling, vanför och sinnesslö.
Vid 1686 års kyrkolag rekommenderades kyrkans församling att instifta fattighus eller fattigstugor. Och 1734 blev rekommendationen lag. Detta innebar att respektive socken skulle omhänderta de gamla, fattiga men även de med funktionsnedsättning.
De som bodde i en fattigstuga var de som inte kunde försörja sig själva och de blev därigenom försörjda av sockeninvånarna. Men trots denna lag instiftades inte fattighus överallt. Så sent som år 1829 hade bara drygt hälften av Sveriges socknar fattigstugor.
Med andra ord så var det inte enkelt att leva som funktionsnedsatt.
Men det fanns de som mot alla odds lyckades. En av få var Johan Schierlund.
Han föddes 1753 utan fullständiga armar och ben. Hans ben avslutades strax under knäna, men med skor tillverkade av trä, som var utprovade efter stumparnas form, kunde han förflytta sig gående. Johans skador påminner om neurosedynskadorna på 1960-talet.
Johan Schierlund växte upp i fattigdom med sina föräldrar och en äldre bror i ett litet torp ett par mil utanför Norrköping. Genom kyrkoförsamlingens försorg fick Johan så kallat ”nåde-bröd”, vilket innebar ett litet ekonomiskt bidrag. En del av detta användes även till broderns utbildning.
Johan visade tidigt att han var en kvicktänkt och intelligent pojke. Han lärde sig läsa i hemmet med hjälp av de böcker i kristendom, moral och historia som en präst gav honom. När han bara var nio år började han undervisa och lära andra att läsa.
Han lärde sig snabbt att även räkna och även skriva. Johan skrev brev till sin bror, som gick i skolan i Söderköping. Brodern kom att aktivt undervisa sin yngre bror.
I början försökte han sätta pennan mellan ändarna på armresterna för att skriva. Men sedan kom han på en bättre metod genom att börja använda en anordning med rem och spänne och en ring för att hålla pennan. Med hjälp av denna konstruktion kunde han också hålla pennkniv eller andra små verktyg.
Foto: Illustration av Per Hörberg. Ur Svenska Akademiens Handlingar 1796
Att han kunde skriva öppnade dörrar för honom vilket också hade stor betydelse för hans självständighet. Det gav Johan möjligheter att få små inkomster. Johans handstil utvecklades och blev ”stadgad och vacker”. 1769 fick han till uppgift att renskriva domböcker, och han skrev snart 12 till 14 ark om dagen.
När han var 20 år flyttade han till Söderköping. Han försörjde sig genom att hjälpa folk med renskrivning och räkenskaper, undervisa barn i att läsa, skriva och räkna, samt genom att laga väggklockor och fickur. Han hade ett stort intresse för mekanik och lärde sig senare även att tillverka klockor.
Eftersom man ansåg att psykiskt funktionshindrade var farliga för allmänheten instiftade staten år 1757 att förbjuda funktionshindrade att ingå äktenskap. I Johans fall tycks skadorna inte ha haft någon betydelse för rätten att gifta sig. Anledningen var troligen att Johan försörjde sig som vuxen på sitt arbete och levde ett självständigt liv. Johan gifte sig och fick i sitt äktenskap fyra välskapta barn.
År 1778 blev Johan Schierlund tingsskrivare hos häradshövdingen i Söderköping vilken han arbetade åt till 1782.
Under detta arbete lärde han sig så pass mycket juridik att han så småningom fick förtroende att själv som advokat driva rättegångar. Initialt gjorde han det framgångsrikt och han ska ha gjort det inför flera domstolar, men hans juridiska verksamhet upphörde efter ett antal år.
Johan hade ett mycket hett temperament och på grund av detta blev han fråntagen rätten att uppträda inför domstol. Om detta skriver en läkare: ”Snillet är inte altid behagligt mindre altid lyckligt!”
Johan lärde sig att också både dricka och äta själv utan hjälp av annan person. Han använde bestick och kunde själv även kamma sig. Däremot kunde han inte raka sig eller knäppa knappar.
Trots att han var född med sämre förutsättningar till ett drägligt liv så lyckades ha med sitt intellekt och kämpatag uppnå ett gott liv. Han lyckades bli inkluderad i samhället. En läkare skriver detta om Johan i slutet av 1700-talet: ”Har naturen varit hård, som gifvit honom en ofärdig stympad och bristfällig kropp, har han dock fått det rikeligen ärsatt med mycket snille … Naturens Herre har gifvit en fond, där ärsättning kan hämtas”.
Oklart är vilket år han dog.
Text: Jonas Jönsson
