Peter Ojala var med om en trafikolycka för 22 år sedan. Sedan dess har han spelat i landslaget i både innebandy och paraishockey. Han tränar varje dag och hans drivkraft för att klara av smärtan och nå nya mål som ryggmärgsskadad är hans dotter Micaela.
Klockan 11.45 den 30 januari 1996 kom Peter Ojala körande på en väg mellan Kinna och Kungsbacka. Plötsligt åker en bil från en liten avtagsväg upp på landsvägen och rammar Peters bil som flyger 15 meter mot ett vägräcke. Han bröt ryggen och blev förlamad från midjan och nedåt
– Det blev bara skrot av bilen och jag blev kvar på sjukhuset i ett helt år. Jag var glad att jag hade överlevt och jag tänkte på min dotter Micaela som då var 4 år, säger han.
När han kom hem till bostaden i Lilla Edet tog han mycket medicin för att stilla smärtan i kroppen.
– Men jag kände snabbt att jag måste sluta med all medicin för den fick mig så trött. Jag började istället träna hårt, säger han.
Peter Ojala började träna varje dag och då släppte en del av smärtan. All träning frigjorde så mycket endorfiner som gjorde att han inte behövde äta några smärtstillande mediciner. Han började med basket, tennis, innebandy, sitski och vattenskidåkning. Han blev så bra att han spelade i landslaget i innebandy under tio års tid. För sex år sedan började han spela kälkhockey, som numera heter paraishockey. Efter bara ett år slog han sig in i landslaget och året därpå blev han lagkapten. Han fick representera Sverige under paraolympics i Sotji 2014 och då slutade Sverige på åttondeplats. Vid paralympics i Pyeongchang i Sydkorea 2018 hamnade svenska landslaget på en sjundeplats. Nu är siktet inställt på vinter-OS i Beijing 2022.
En bidragande orsak till de idrottsliga framgångarna är dottern Micaela.
– Min starkaste drivkraft har Micaela varit. Det går inte att beskriva vad hon har betytt för mig, säger Peter Ojala.
Micaela har hela tiden funnits vid hans sida. Och hon brukar slå vad med sin pappa för att se vad han klarar av. En gång sa hon att han skulle lära sig hoppa hopprep.
– Jag rullade upp rullstolen på en studsmatta och då kunde jag få båda händerna fria och hoppa hopprep. Jag har alltid klarat av hennes uppgifter, det gäller bara att komma på bra idéer.
Foto: Privat
– Läkarna sa när jag hade skadat mig att jag kommer att behöva ha hjälp dygnet om resten av mitt liv. Men det ville jag inte lyssna på. Jag har aldrig sagt att något inte går att lösa. Jag tror att jag kan klara av allt precis som alla andra, säger Peter Ojala.
För ett par år sedan flyttade Peter från Vänersborg till Kista i Stockholm. Och året därpå flyttade även Micaela till en lägenhet i Stockholm.
– Hon sa att hon aldrig vill bo långt ifrån mig, säger han känslosamt.
Han tränar individuellt tre pass varje dag samt tre ispass med Nacka paraishockeylag.
– Jag säger att jag ska satsa hårt och hålla på i landslaget till OS 2022, men får Stockholm OS 2026 då fortsätter jag fyra år till. Så länge jag kan andas själv så finns ingenting som hindrar mig, säger Peter Ojala som är en av ”OS-ambassadörerna” för ett OS i Stockholm.
Foto: Karl Nilsson.
