Karolina Anner kraschade med bilen när hon var på väg hem med sina två barn i baksätet. Barnen klarade sig men Karolina bröt nacken och blev förlamad från bröstet och nedåt. Hon har därefter vigt sitt liv åt att hjälpa andra som drabbats av liknande skador.
En dag 2005 var trebarnsmamman Karolina Anner på väg till sitt hem i Stockholm med två av barnen. Hon var trött och råkade somna till en kort sekund. Hon sladdade av vägen och bilen voltade ut på en åker och kraschade våldsamt. Barnen klarade sig utan skador men Karolina fick livshotande skador. Det visade sig att hon hade brutit nacken och hon förlamades från bröstet och nedåt.
– Det var fruktansvärt, bilen var totalkvaddad, säger Karolina Anner och tillägger:
– Det var en lättnad att barnen inte hade blivit skadade. Men det var jag som hade somnat och kört av vägen och min drivkraft blev därför mitt dåliga samvete inför min familj. Och jag ville visa att man kan ta sig tillbaka.
Först hamnade hon på traumaenheten på Karolinska sjukhuset och därefter förflyttades hon till Rehab Station Stockholm i Frösundavik. Hon fick genomlida många operationer och många timmar på rehabiliteringsavdelningen. Karolina har bara positiva saker att säga om hur hon fick vård och omsorg, men när hon sedan kom hem uppstod problem.
– Det var tufft, jag hade brutit nacken och så skulle mitt liv se ut. Min självbild hade fått sig en riktig törn. Huset vi bodde i fungerade inte för mig. Jag hade inga kläder som passade och jag hade en familj som hade det jättetufft och som jag skulle ta hand om. Det var många saker som skulle falla på plats. Karolina hade ett stort socialt kontaktnät som stöttade henne och ett jobb som biomedicinsk analytiker. Men hon säger att det tog närmare fem år innan hon hade accepterat sin skada.
– Jag är en positiv person och ser ljust på saker, men mitt jobb kändes meningslöst och jag kände ett utanförskap efter olyckan. Eftersom jag var mycket på Rehab Station Stockholm kände jag att jag ville hjälpa andra som drabbats av liknande skador.
Karolina utbildade sig till coach för att få kunskap om vilka verktyg man kan använda för att bemöta personer som tvingats till amputation eller de som brutit nacken. Hon började därefter jobba på Rehab Station Stockholm och hon har även utbildat sig till gyminstruktör på Friskis & Svettis. Sedan i våras jobbar hon med ett coachprojekt på Personskadeförbundet RTP. Projektet innebär att hon och kollegan Marit Sundin söker upp personer som har en lång erfarenhet som amputerad och som kan och vill arbeta som förebilder.
– Vi vill skapa ett nätverk ute i landet med förebildscoacher som ska träffa personer som varit med om samma saker. Vi vill väcka ett intresse och vi tror inte att det kommer bli svårt. Det finns många som kan tänka sig att vilja hjälpa andra. Det ger personen en känsla av att han eller hon är viktig och behövs. Man ger mycket men man får också mycket tillbaka, säger Karolina Anner.
I början av nästa år ska de utbilda de första förebildscoacherna. Men frågan är vad man ska säga till en person som drabbats av en ryggmärgsskada eller har amputerat ett ben.
– Man behöver inte säga så mycket. Initialt är det mycket gråt och det får ta sin tid.
– Det är viktigt att sätta personen i fokus. Och fråga om vad personen behöver för stöd? De har oftast behov av att få prata och det jag brukar säga är att det finns vägar att ta sig vidare. Att få prata med någon som varit med om samma sak och pratar ”samma språk” är viktigt. Man vill att de ska känna både tillit och trygghet.
När Karolina själv kom hem från sjukhuset och från Rehab Station Stockholm var hjälpen slut.
– Jag hade behövt ett bollplank, någon att prata med. Därför känns vårt coachprojekt, där våra förebildscoacher ska söka upp de som kommer hem efter sin sjukhusvistelse, extra viktigt.
Foto: Jonas Jönsson
Karolina berättar att hon då och då kämpar med en ”fruktansvärd smärta”.
– Jag är i grunden samma gamla Karolina och har inte förändrats. Jag fyller almanackan med mängder av saker, men mycket tid går åt till att tänka strategiskt och vara rädd om mig. När jag har stark smärta då måste jag dra mig tillbaka och gå in i ”min egen bubbla och meditera”. Det är viktigt att jag då vilar. Jag vet att jag måste lära mig att leva med smärtan resten av mitt liv.
Trots smärtan är hon tillfreds.
– Jag mår jättebra, men visst när smärtan tar över kan jag ibland känna mig ledsen och frustrerad. Men man får vara arg, ledsen och förbannad. Man måste få sörja. Men det gäller att man unnar sig saker man tycker om som resor, sport och fritidsaktiviteter. Det är oerhört viktigt så att man klarar av att leva ett liv med en skada, säger Karolina Anner.
Text: Jonas Jönsson
