Funktionshinderhistorien innehåller institutioner, aga, låsta dörrar och förnekelse. Det lyfter Margareta Persson fram i sin nya bok Gamla synsätt spökar än – funktionshinder genom tiderna.
När en inspektör kom till Vipeholmsanstalten så sent som i början av 1960-talet för att undersöka förhållandena fick han en mindre chock. Han rapporterade att de funktionshindrade som bodde på hemmet inte hade ett värdigt liv: ”Hopkrupna låg de som skrynkliga äpplen under täckena”.
– Det var avskyvärda förhållanden med boende som blev slagna och inlåsta, säger Margareta Persson.

Foto: Jonas Jönsson
Bakgrunden till hennes engagemang för funktionshinderfrågor bottnar i att hennes mamma drabbades av polio när Margareta var två år gammal. Hennes mor tvingades ofta att besöka rehabiliteringsmottagningar.
– Jag växte upp med människor med funktionsnedsättningar och institutioner. För mig har det alltid varit helt obegripligt varför mamma och hennes vänner skulle ha sämre villkor än andra, säger hon.
Margareta Persson har därför jobbat för att synliggöra och förändra de livsvillkor som skapar funktionshinder sedan 1970-talet. Hon har suttit i riksdagen för Socialdemokraterna och varit ledamot i Stockholms läns landsting och ordförande för Handikappförbunden (idag Funktionsrätt Sverige). Sedan några år tillbaka är hon pensionär men lika driven och aktiv när det gäller frågor som berör funktionshinderrörelsen. Idén till att skriva boken Gamla synsätt spökar än – funktionshinder genom tiderna fick hon för några år sedan när Sveriges finansminister Magdalena Andersson uttalade sig om att LSS-användare och flyktingar är grupper vars kostnader ska ställas mot varandra.
– Man inför ROT och RUT och andra skattelättnader, men när det gäller människor med funktionsnedsättningar så skulle man spara in. Jag ville därför synliggöra funktionshinderhistorien för att visa att gamla synsätt ligger till grund för dagens politiska beslut, säger hon.
Under arbetet med att skriva boken har hon grävt i olika arkiv och då fått en förändrad syn på historien.
– Jag trodde att vårt samhälle hade blivit bättre och bättre. Den största aha-upplevelsen var att det negativa synsättet på människor med funktionsnedsättning har pendlat under årens lopp, säger hon.

Foto: Jonas Jönsson
Margareta Persson påpekar att trots att Sverige var väldigt fattigt i början av 1800-talet gavs statsbidrag till döva och blindas undervisning på Manillaskolan. Där fick de också det bättre materiellt än andra fattiga barn. Det fanns en positiv tro på att kunna stödja människor med funktionsnedsättning.
Men i slutet av 1800-talet börjar samhället genomsyras av socialdarwinistiska tankar.
– Samhället utvecklades snabbt och allt svagt skulle bort. De rasbiologiska tankarna var starka. ”Människomaterialet skulle förädlas”. På 1930-talet och fram till 1950-talet ville man tvångssterilisera människor med funktionsnedsättningar om man trodde det var ärftligt. Men det som chockade mig mest var att man under folkhemstiden försökte sålla bort de som inte uppfyllde normen, säger Margareta Persson och tillägger:
– Föräldrar uppmanades att glömma sina barn, främst de som var utvecklingsstörda och skaffa nya istället. Barn låstes in på institutioner och vissa blev slagna. Många barn med funktionsnedsättningar behandlades fruktansvärt illa.
Institutionerna försvann successivt på 1970-talet. Men gamla synsätt spökar än.
– De i samhället som inte kan arbeta eller inte får ett arbete får det sämre. Trots vad vi har lärt oss under alla år backar vi utvecklingen på funktionshinderområdet. Och besluten om försämringar inom färdtjänsten och assistansen skrämmer.
Text: Jonas Jönsson