Krönika:
För några veckor sedan fick jag ett oväntat och oerhört glädjande telefonsamtal. Personen, en kvinna, sa sitt namn Kerstin och jag kom ihåg hennes flicknamn. Jag svarade spontant ”Vittinge” som är en liten ort i Uppland där jag kommer ifrån.
Men hur har du fått tag på mig och mitt telefonnummer? frågade jag. Hon svarade: ”På nätet. Jag läste om dig och ditt spännande liv och ditt nuvarande liv i rullstol.” Och då slog det mig plötsligt att jag var med i en lång intervju med bild i RTP-S tidning RTP-S Aktuellt för några år sedan. Kunde det vara den artikeln hon hade läst? Ja, tydligen. För den artikeln var även publicerad på RTP-S hemsida.
Mitt hem Norrgården, som var en liten bondgård, låg ganska ensligt efter att ha flyttats på grund av jordreformen Laga skifte, som ägde rum i mitten av 1800-talet. På det viset kom man närmare sina ägor, men man blev däremot nästan utan grannar. Men inte helt utan. En grannfamilj bodde 200 meter från vår gård och där bodde två barn. Ett av dessa barn var en flicka, och det var hon som hade ringt mig.
”Egentligen kände jag inte dig så bra” sa hon och fortsatte: ”För du gick ju i realskolan i Uppsala och kom väl hem bara på lördagseftermiddagarna, för lördagar var ju skoldagar på den tiden. Däremot kände jag din sex år äldre syster Gudrun bra, för hon hade fått lov att flytta hem från Falun, där hon arbetade. Hon fick ju polio där, det var väl tio år före dig. Vilken olycksdrabbad familj ni blev i Norrgården med två barn och båda fick polio!”
Vi har inte setts eller talats vid på cirka 80 år. Nu hade vi ett långt samtal. Vi fann varandra direkt och hade mycket gemensamt. Hon var mycket trevlig och vi beslöt att hålla kontakt per telefon eftersom hon och hennes man bor i Örebro. Hädanefter tror jag på ödet och på nätet!
Text: Gunlög Sekunde
