Personskadeförbundet RTP-S medarbetare, Yvonne Andersson, beskriver i en krönika om sin rehabiliteringsresa till Teneriffa tidigare i år:
Vintersol är en del av svensk handikapphistoria. Nuvarande Vintersol invigdes i november 1965 och är en rehabiliteringsanläggning på Teneriffa i Spanien som specialiserar sig på neurologiska och reumatiska sjukdomar. Vintersol är öppet för både svenska patienter och patienter från hela Europa. Jag har tidigare flera gånger haft förmånen att få åka dit och träna för att sedan återvända till Sverige med nya krafter, ork och nya idéer för min neurologiska sjukdom.
Glädjen var därför enorm när jag nu återigen skulle få åka dit den 23 februari i år.
Det var en blåsig morgon när planet lyfte klockan 08.00 från Arlanda. Det vi inte visste var att det samtidigt var en mycket stor sandstorm som hade dragit in över Teneriffa. Den värsta på 20 år. Det var flera flygplan från olika delar av Europa som skulle till Teneriffa denna dag men underligt nog var det bara vårt plan som kunde landa. Det som mötte oss var en intensiv gulröd luft av sand som dessutom var förorenad. Herre jösses tänkte jag, hur ska man kunna andas här? Jag fick en känsla av panik. Men vi togs emot av Vintersols trevliga personal och fick lite mat i magen. Förhållningsreglerna var att vi inte fick gå ut.
Problemet var att det heller inte var lätt att vistas inomhus. Luften inne i matsalen var tjock och tung. Det var svårt att andas.
Dagen efter kom de övriga patienterna som skulle ha landat samma dag som vårt plan. Jag fick veta att de hade tvingats mellanlanda i Portugal.
Efter detta kaos så började vi att träna. Vintersols anläggning ger mycket goda förutsättningar för att kunna träna, men jag hade lite tungt i luftrören och i näsan och en del av besökarna hade astma och svårt att andas.
Förutom problem med sandstormen accelererade problemen med coronaviruset.
Efter två veckor så kom nästa Stockholmgäng ner till Vintersol. Nu var det mycket oroligt i världen med coronaviruset, men vi kände oss ganska trygga för de som hade smittats på Teneriffa hade isolerats och försiktighetsåtgärderna var många. Då kom plötsligt ett chockbesked. Och till råga på allt – fredagen den 13:e. All personal blev uppsagda med omedelbar verkan. Och dagen efter beslöt man att sätta alla i karantän. Den känslan går inte att beskriva. Jag förlamandes av sorg och skräck. Polisbilar och militär sattes in. Det var som en dålig film. En helt surrealistisk känsla. Vad skulle hända med oss?
Vi fick beskedet att vi skulle få åka hem med sista planet på tisdagen veckan därpå. Planet hade flugit ner till Teneriffa helt tom på turister för att hämta oss och de turister som fanns kvar.
Jag kommer aldrig glömma hur det kändes att sättas i karantän på Teneriffa. Känslan när ett land tvärstänger kan jag inte klä i ord.
Det som smärtade mig mest var att se all sorg som fanns bland personalen. Det gjorde mest ont just då. Samtidigt var det också en glädje att få åka hem.
Trots att jag hade kommit hem mådde jag ganska dåligt i ett par veckor. När jag snöt mig kom blod och jag hade problem med mina lungor. I slutet av mars började jag känna mig lite bättre. Men nu är det coronaviruset som jag oroar mig för.
Text: Yvonne Andersson
